vad ska ni göra själva i era jävla hus

Hur kommer de sig att så många av mina vänner som när en sann dröm om att bryta mot mainstreamsamhällets krav om hur man ska leva och istället hyser drömmar om att leva i gemenskap med vänner i större grupper ändå inte kan koppla loss mainstreamingen när det kommer till husen och landet.
För när det väl kommer till kritan, den krita då annat folk skaffar karriär å barn å partner for life osv, tänker dessa av mina vänner att de ska ut på landet och bo i ett hus.
Drömmen om huset är lika oifrågasatt hos dem som andras drömmar om äktenskap, eller karriär, eller familj.
Och inte bara landet eller huset utan alla vet de exakt var det här huset bör befinna sig för en så rik natur som möjligt.
Den materiella drömmen om huset och platsen överträffar den immateriella och kollektiva drömmen om gemenskapen. För ett liv bland sina nuvarande vänner kräver kompromisser, som alla grupper. Men mina vänner tänker alla att alla ska flytta till just den by som ligger närmast deras drömhus, för de vill inte kompromissa med just det.
Så denna dröm blir alltså inkompatibel med de gemensamma drömmarna och framförallt med drömmen att alla vännerna inte ska bara gå sin egen bana genom livet utan faktiskt på allvar våga comitta till vännerna, de gamla, de nya.
Så, ska det stå och falla på en jävla dröm om det egna huset? Är det den slutgiltiga drömmen som alltid nästlar en längre tillbaka in i mainstreamsamhället?
Jag frågar er vad ni ska göra i era egna hus å svaren är lika materialistiska som drömmen. Att få inreda som man vill, göra vad man vill, vara helt ifred ostörd utan insyn osv. Hur fan hänger detta ihop med kollektivt liv?
Endel beklagar sig, med rätta, på att det ännu är ovanligt med vänner som vågar comitta ekonomiskt å gå samman å köpa ett hus med nån som inte är en partner.
När ska mina vänner våga göra detsamma å våga comitta å kompromissa lite för att kunna sanngöra drömmen om hur vi ska leva med vänner istället för med partners?

din moster kommer inte tillbaks från Bangkok

Jag hörde på tidningen atte var en okkupation i Thailand. Ockupanterna va skitmånga och beväpnade och skrämde både regeringen och polisen. Militären ville inte gå in mot dom. ”Låter ju råhäftigt!” tänkte jag och började kolla på nyheterna. Tänk att lyckas mobilisera så många till en demonstration, och sen – inga meskrav dom hade heller! Avsätta regeringen. Jojo. Och hejsan hoppsan dom lykkades! Regeringen avgick. Tänk att ha det kravet i en ockupation och lyckas. Vilken dröm.

Sen när en läser tidningen (DN) har dom världens sämsta rapportering. Dom skrev om ockupationen varje dag men om helt konstiga saker. Hela långa artiklar som bara konstaterar samma sak om och om igen: ”Planen kommer inte lyfta”, ”ingen vet när dom kommer vara i drift igen”, ”ministern säger att han inte vet när flygtrafiken kan återupptas men hoppas det blir snart” och såklart den här spännande och personligt rörande vinkeln: ”Så många svenskar fast i Thailand”, ”svenska plan flyger från annan flygplats”, ”eva andersson har väntat i flera timmar på att få åka hem till Västervik”. Normalt tänkande människor skiter ju såklart i det och undrar ju vad ockupanterna står för, varför vill dom avsätta regeringen? Vad är bakgrunden till hela konflikten, och varför finns det ett helt gäng som stöder regeringen? Och hur fick dom tag i alla vapnen och hur lyckades ockupanterna mobilisera så mycket folk?

Visar sig iaf till slut att det är medelklassmänniskor som är motståndare mot regeringen och ockuperat flygplatsen. Att regeringen hade stöd bland de fattiga. Att ockupanterna var mot demokrati och för en militärkupp. Trist med tråkig ideologi, men fortfarande en imponerande ockupation. Men vafan det gör det ju bara ännu mer intressant att veta varför de fattiga gillade regeringen och resten av den politiska historiken. DN e en jävla skittidning som inte hajjar att folk vill läsa intressanta saker och det är bara dom som planerat att semestra i Thailand just då som bryr sig om hur många plan som lyft den ena eller andra dagen.