surrogatmödraskap

Det finns fattiga och rika människor.
De fattiga har sin kropp att sälja, så kan de försörja sig. som arbetskraft, eller kanske via prostitution eller andra uppfinningsrika vägar som kanske surrogatmödraskap. Entreprenörskap kallar vi det.

De rika har också en kropp. den kan de sälja. de har också massa grejer de kan sälja. men varför skulle de göra det? de har ju redan, förutom kropp och grejer, även pengar. men om de vill kan de sälja en grej å få mer pengar. de kan också köpa nån annan rikings grej. Eller så kan de för sina pengar köpa en kropp. (av en fattig då eftersom rikingar inte brukar sälja sin kropp.) kanske som arbetskraft, kanske att ligga med, kanske som barnbehållare.

Kan vi inte åtminstone sätta den gränsen för kapitalismen? Att man inte ska kunna köpa nåns sexualitet eller livmoder? Kan inte de fattigas situation lösas på nåt annat sätt än via nya idéer om hur man kan sälja sin kropp? Kanske ett välfärdssystem om inte ett helt nytt ekonomiskt system för hela världen.

Hemmamän?

Jag ligger helst inte med killar, men när dom går runt och utstrålar sex på det där viset är det svårt att låta bli. Man möter dem lite var stans; killar vars blick dryper av sexvilja och hela kroppen utstrålar ”Ta mig!” och läpparna liksom plutar helt redo för att kyssa första bästa förbipasserande. Då kan jag inte låta bli. Att lockas och pockas av deras kroppsrörelser. Spelar ingen roll om det är han i kassan på ica, han på gymet eller en kollega, spelar ingen roll vad han säger, jag kan bara höra ”jag vill slicka din fitta” från hans mun. Härligt liksom på nåt sätt, men ändå inte alltid så passande. Jamenar vi måste sluta ha män på jobben om de springer runt och bjuder ut sig sådär, det är svårt att koncentrera sig på rätt saker, man tappar fokus och vips! E faran framme.

När man ler åt dem tror folk såklart att man flirtar vilket e pinsamt för det är så klyschigt att falla för hans enkla billiga knep. Men vad ännu värre är – han själv kanske tror att man flirtar eftersom han inte vet annan uppskattning, och det vill man ju inte. Man vill ju inte uppmuntra sånt slampigt beteende, det kan vara dåligt för hans utveckling och rykte i framtiden.

Eller slampa e taskigt att kalla dem, de är säkert bra på många andra saker också. Armhävningar tex. Många karlar e faktiskt riktigt bra på armhävningar och det får inte glömmas bort. Och chin-ups. Man kan tänka sig att just såna här killar som nästan luktar sextillgänglig på långt håll är riktigt bra på chins. Man får inte negligera denna viktiga egenskap, jamenar vart hade vi varit idag om inte massor med karlar gjort chins och armhävningar innan oss?

Det blir ingen revolution utan kompromisser

I slutändan, om en på riktigt Vill ändra samhället (och det måste vi väl vilja? Onda e vi annars) så kommer det vara tvunget att ske genom att dom flesta andra vill det också. Då, där i slutändan (eller i början på det Verkliga livet?), kommer inte alla vilja ha Exakt samma sak, alla kommer inte ha samma värderingar, alla kommer inte vilja göra på samma sätt. Vissa kommer vara lite dumma i huvet, tykka lite fel saker och vara lite halvonda (sådär ond som folk kan vara fast ändå vara vänster, dom har vi ju träffat right?). Men – vi kommer fortfarande vara tvungna att samarbeta med dom. Jag lovar att det är en nödvändighet för att komma ända fram, för att vara tillräckligt många. Och vill du inte på riktigt Komma Ända Fram då är du fånig.

Anywayz, då måste vi ju vara redo för att kompromissa. Alltså om vi har bra och fungerande kompromiss-strategier redan nu kommer det underlätta otroligt senare när kriget kommer. Vi måste alla ha kanaler och fungerande sätt att samarbeta med dumhuvena. För glöm aldrig bort att dom är inte Lika dumma i huvet som den Verkliga fienden.

Så okej nu fattar ni: Det blir ingen revolution utan kompromisser. Jag lovar.

soc å postavin

hon var kanske ett helt ensklit exemplar i denna sakfråga men hade, trots alla hot från soc och den obligatoriska påminnelsen var gång hon satte foten på en bank, helt enkelt pissat på idén att skaffa konto.
bidraget kom mycket riktigt i september. Efter en sommars väntan. Eftersom hon på allvar inte hade några pengar och hörde till den skara i samhället som samhället varnar oss för (och som soc finns till för) var det ofta så att hon misstänkliggjordes brutalt vid mötet med myndigheterna till skillnad från hennes mer bärgade vänner.
Nåväl fattig som hon vant sig vid att vara sträckte hon augustibidraget en två månader.
Postavin hade gått ut. FAN tänker ni. Men luttrad som hon var tänkte hon "been there done that" snart har jag en ny avi.
Van vid myndigheter som hon var hade hon övat upp en lögnaktighet in i ryggmärgen (för att överhuvudtaget få tillgång till det som hon enligt alla gällande lagar och regler hade rätt till) och sa till sig själv att avin inte dykt upp alls. Egentligen gjorde det nämligen ingen skillnad, för hade den försnillats hade hon ändå måst vänta ut dessa två månader innan en ny avi skulle kunna skickas ut.
nåväl denna enkla handling visade sig bli en sak för byråkratin i två månader ytterligare..
Nr 1: ring utbetalaren de skickar en ny när de ser att pengarna inte hämtats ut.
Att veta vem som hade hand om detta tog en vecka. Ytterligare en till att försöka få tag på denne. Sen kom postavin bort på riktigt i pappershögarna på golvet så d var bara å börja om. Då kommer nya besked.
Eftersom detta var SOCIALBIDRAG (försörjningsstöd ekonomiskt bistånd eller allsköns eufemismer)
och inte LÖNEUTBETALNING hade inte ekonomiavdelningen hand om detta.
Nämen det var självaste sochandläggaren man skulle ringa till och ännu en gång förnedra sig inför. (när man liksom trodde man sluppit dem.)

Stopp! Förtydligande...
I detta ögonblick höll hon på att sälla sig till de 90% som hellre ditchar fem lax än ringer sockärringen å säger att man inte fått sina pengar sen tre månader tillbaka.
Varför undrar du? jaså, du har inte gått på soc hör jag,
för det första,
ju strängare samhället kniper möjligheterna för något, i detta fall socialbidrag, är tendensen att blame the victim eftersom det blir så himla svårt för tjänstepersonerna, liksom övriga i samhället, att förstå hur någon verkligt behövande individ skulle klantat sig på detta vis när man väl trasslat sig igenom den väl tilltäppta öppningen till välfärdssamhället. Kan de dra tillbaka ett redan fattat beslut, kommer man få pengarna nu?
För det andra tänkte hon:
fan försörjningen är inte löst. Bailade ut från soc för å slippa träla (praktik) å måśte söka faktiskt nu igen. Satan, kärringen kommer minnas mig å ändå inte ge mig nya pengar. summa fem lax.
Eller skita i det söka nytt. Summa fem lax, med den lilla vinsten att det lilla förtroende de har för mig är bibehållet vilket kan generera i framtiden.


Okej så i detta läge försvinner tre veckor på jul = ingen på kontoret och på att i en febrig panik försöka snärja sig ur det prekära läget att be soc betala ut pengarna hon beviljats för nu tre månader sedan.
Någon tjänsteperson säger att avin måste reklameras. Posten skickar henne till nordea som skickar henne till plusgirots telefontjänst som behöver uppgifter som står på avin,
som numer e borta på riktigt, ve och fasa, det skickar henne tillbaka till sochandläggaren.
Några dagar senare prickar hon in telefontiden (och sover till halv två sen för det inte gick å somna om vid halv nio utan att däcka) hos soc-kärringen.
Tanten inleder med att tala om att bidrag delar de ut till de som verkligen BEHÖVER. Och det är så himla krångligt att inte ha konto hon måste ju skaffa konto, så KRÅNGLIGT (för den förment bortskämda västerländska nutidsmänniskan) att inte ha konto!
Tanten föreslår att hon ska skaffa konto ringa upp igen och ge numret sen få pengarna. Men hon vägrar ta ett steg till i byråkratikarusellen för å få det som rätteligen är hennes.
(Notera att inget av detta hänt om konto inte var modellen å de hade vett å ge pengarna till henne direkt istället för å tjäna några slantar åt banken genom att ge pengarna till nordea.)
Soc-kärringen fortsätter uppläxningen ett par minuter.
"Jag behöver ingen utskällning, jag behöver mina pengar och jag ligger flera tusen back och har kämpat för å få dem i fyra månader, jag har nog fått mitt straff", svarar hon.
"Jaja, men vad gör du nu, hur försörjer du dig nu egentligen?"
Vem fan e hon å fråga något sådant. Vem fan e hon att moralisera över detta. vad fan tror hon om folk om hon skäller på någon om detta och vilken roll sätter hon sig inte i gentemot de vuxna personer som får socialbidrag när hon inte hjälper till att lösa problemet utan skäller och lägger skuld.
Och nu förstår jag att också NI undrar vem fan idioten var som kom på den cyniskt kontrollerande idén att sådana här ärenden sköts på ekonomiavdelningen om det gäller lön, men av sin egen socialhandläggare när det gäller socialbidrag.
"Jag är inte skyldig att svara på detta",
"OJ, nä, det förstås, oj, ursäkta"

Tips till sosserevolution

Staten säljer ut apoteket. Det är förjävligt. 450 butiker ska säljas. Farmacevtförbundet har bestämt sig för att köpa 200 av dessa! Det är helt otroligt! Världens bästa idé! Tänk dig: Ett fackförbund som har en gigantisk strejkkassa som det aldrig använt och inte planerar att nånsin använda köper butiker och driver dem själva! Eftersom det är ett fackförbund, såna består ju av arbetare, så borde det rimligtvis resultera i att butikerna blir arbetarstyrda. Det vore vore väl en form av ”revolution” som skulle kunna passa även i ett socialdemokratiskt sammanhang? Dom köper butikerna helt efter borgarnas regler om hur det ska gå till, och sen inför arbetarstyre helt lagligt och utan bråk. Lätt som en plätt!

Men såklart är fackket inte bara småborgerligt utan rakt igenom helborgerligt och vill främja nån sorts småföretagande genom att enskilda ska få driva varsin liten butik och bli chef över de andra, à la ICA-modellen. Och förbundet blir nån sorts paraplyföretag som styr alla butiker. Alltså fakket blir arbetarnas nya arbetsgivare, och vissa farmacevtare blir sina fd kollegers arbetsgivare.. Men vänta nu.. vilket fack ska då arbetarna i apoteken gå med i? Deras tidigare fack har ju blivit ett företag och dessutom deras egen arbetsgivare.

går upp i limningen

jag e så jävla less nu! helt sjukt för å va mig. Det är tamigfan ovärdigt att säga till vänner att diska. Utöver det förjävligt att ta tag å säga till om skiten å få värsta medhållet men ingen förändring. Förutom hushållerskan jag tvingas bli bor jag tydligen tillfälligt med en man som tar upp allt space i hela lägenheten, med sin lukt. å ja mitt dumma pucko finner mig i allt detta, va men varför?!
så d e dags å säga till på allvar dvs inte han utan hans värdinna å sen ta å prata om disk på allvar.
Så, jag måste alltså bli hårdare när jag precis bestämt mig för å bli mer tolerant. Fan

vad ska ni göra själva i era jävla hus

Hur kommer de sig att så många av mina vänner som när en sann dröm om att bryta mot mainstreamsamhällets krav om hur man ska leva och istället hyser drömmar om att leva i gemenskap med vänner i större grupper ändå inte kan koppla loss mainstreamingen när det kommer till husen och landet.
För när det väl kommer till kritan, den krita då annat folk skaffar karriär å barn å partner for life osv, tänker dessa av mina vänner att de ska ut på landet och bo i ett hus.
Drömmen om huset är lika oifrågasatt hos dem som andras drömmar om äktenskap, eller karriär, eller familj.
Och inte bara landet eller huset utan alla vet de exakt var det här huset bör befinna sig för en så rik natur som möjligt.
Den materiella drömmen om huset och platsen överträffar den immateriella och kollektiva drömmen om gemenskapen. För ett liv bland sina nuvarande vänner kräver kompromisser, som alla grupper. Men mina vänner tänker alla att alla ska flytta till just den by som ligger närmast deras drömhus, för de vill inte kompromissa med just det.
Så denna dröm blir alltså inkompatibel med de gemensamma drömmarna och framförallt med drömmen att alla vännerna inte ska bara gå sin egen bana genom livet utan faktiskt på allvar våga comitta till vännerna, de gamla, de nya.
Så, ska det stå och falla på en jävla dröm om det egna huset? Är det den slutgiltiga drömmen som alltid nästlar en längre tillbaka in i mainstreamsamhället?
Jag frågar er vad ni ska göra i era egna hus å svaren är lika materialistiska som drömmen. Att få inreda som man vill, göra vad man vill, vara helt ifred ostörd utan insyn osv. Hur fan hänger detta ihop med kollektivt liv?
Endel beklagar sig, med rätta, på att det ännu är ovanligt med vänner som vågar comitta ekonomiskt å gå samman å köpa ett hus med nån som inte är en partner.
När ska mina vänner våga göra detsamma å våga comitta å kompromissa lite för att kunna sanngöra drömmen om hur vi ska leva med vänner istället för med partners?