soc å postavin

hon var kanske ett helt ensklit exemplar i denna sakfråga men hade, trots alla hot från soc och den obligatoriska påminnelsen var gång hon satte foten på en bank, helt enkelt pissat på idén att skaffa konto.
bidraget kom mycket riktigt i september. Efter en sommars väntan. Eftersom hon på allvar inte hade några pengar och hörde till den skara i samhället som samhället varnar oss för (och som soc finns till för) var det ofta så att hon misstänkliggjordes brutalt vid mötet med myndigheterna till skillnad från hennes mer bärgade vänner.
Nåväl fattig som hon vant sig vid att vara sträckte hon augustibidraget en två månader.
Postavin hade gått ut. FAN tänker ni. Men luttrad som hon var tänkte hon "been there done that" snart har jag en ny avi.
Van vid myndigheter som hon var hade hon övat upp en lögnaktighet in i ryggmärgen (för att överhuvudtaget få tillgång till det som hon enligt alla gällande lagar och regler hade rätt till) och sa till sig själv att avin inte dykt upp alls. Egentligen gjorde det nämligen ingen skillnad, för hade den försnillats hade hon ändå måst vänta ut dessa två månader innan en ny avi skulle kunna skickas ut.
nåväl denna enkla handling visade sig bli en sak för byråkratin i två månader ytterligare..
Nr 1: ring utbetalaren de skickar en ny när de ser att pengarna inte hämtats ut.
Att veta vem som hade hand om detta tog en vecka. Ytterligare en till att försöka få tag på denne. Sen kom postavin bort på riktigt i pappershögarna på golvet så d var bara å börja om. Då kommer nya besked.
Eftersom detta var SOCIALBIDRAG (försörjningsstöd ekonomiskt bistånd eller allsköns eufemismer)
och inte LÖNEUTBETALNING hade inte ekonomiavdelningen hand om detta.
Nämen det var självaste sochandläggaren man skulle ringa till och ännu en gång förnedra sig inför. (när man liksom trodde man sluppit dem.)

Stopp! Förtydligande...
I detta ögonblick höll hon på att sälla sig till de 90% som hellre ditchar fem lax än ringer sockärringen å säger att man inte fått sina pengar sen tre månader tillbaka.
Varför undrar du? jaså, du har inte gått på soc hör jag,
för det första,
ju strängare samhället kniper möjligheterna för något, i detta fall socialbidrag, är tendensen att blame the victim eftersom det blir så himla svårt för tjänstepersonerna, liksom övriga i samhället, att förstå hur någon verkligt behövande individ skulle klantat sig på detta vis när man väl trasslat sig igenom den väl tilltäppta öppningen till välfärdssamhället. Kan de dra tillbaka ett redan fattat beslut, kommer man få pengarna nu?
För det andra tänkte hon:
fan försörjningen är inte löst. Bailade ut från soc för å slippa träla (praktik) å måśte söka faktiskt nu igen. Satan, kärringen kommer minnas mig å ändå inte ge mig nya pengar. summa fem lax.
Eller skita i det söka nytt. Summa fem lax, med den lilla vinsten att det lilla förtroende de har för mig är bibehållet vilket kan generera i framtiden.


Okej så i detta läge försvinner tre veckor på jul = ingen på kontoret och på att i en febrig panik försöka snärja sig ur det prekära läget att be soc betala ut pengarna hon beviljats för nu tre månader sedan.
Någon tjänsteperson säger att avin måste reklameras. Posten skickar henne till nordea som skickar henne till plusgirots telefontjänst som behöver uppgifter som står på avin,
som numer e borta på riktigt, ve och fasa, det skickar henne tillbaka till sochandläggaren.
Några dagar senare prickar hon in telefontiden (och sover till halv två sen för det inte gick å somna om vid halv nio utan att däcka) hos soc-kärringen.
Tanten inleder med att tala om att bidrag delar de ut till de som verkligen BEHÖVER. Och det är så himla krångligt att inte ha konto hon måste ju skaffa konto, så KRÅNGLIGT (för den förment bortskämda västerländska nutidsmänniskan) att inte ha konto!
Tanten föreslår att hon ska skaffa konto ringa upp igen och ge numret sen få pengarna. Men hon vägrar ta ett steg till i byråkratikarusellen för å få det som rätteligen är hennes.
(Notera att inget av detta hänt om konto inte var modellen å de hade vett å ge pengarna till henne direkt istället för å tjäna några slantar åt banken genom att ge pengarna till nordea.)
Soc-kärringen fortsätter uppläxningen ett par minuter.
"Jag behöver ingen utskällning, jag behöver mina pengar och jag ligger flera tusen back och har kämpat för å få dem i fyra månader, jag har nog fått mitt straff", svarar hon.
"Jaja, men vad gör du nu, hur försörjer du dig nu egentligen?"
Vem fan e hon å fråga något sådant. Vem fan e hon att moralisera över detta. vad fan tror hon om folk om hon skäller på någon om detta och vilken roll sätter hon sig inte i gentemot de vuxna personer som får socialbidrag när hon inte hjälper till att lösa problemet utan skäller och lägger skuld.
Och nu förstår jag att också NI undrar vem fan idioten var som kom på den cyniskt kontrollerande idén att sådana här ärenden sköts på ekonomiavdelningen om det gäller lön, men av sin egen socialhandläggare när det gäller socialbidrag.
"Jag är inte skyldig att svara på detta",
"OJ, nä, det förstås, oj, ursäkta"