vad ska ni göra själva i era jävla hus

Hur kommer de sig att så många av mina vänner som när en sann dröm om att bryta mot mainstreamsamhällets krav om hur man ska leva och istället hyser drömmar om att leva i gemenskap med vänner i större grupper ändå inte kan koppla loss mainstreamingen när det kommer till husen och landet.
För när det väl kommer till kritan, den krita då annat folk skaffar karriär å barn å partner for life osv, tänker dessa av mina vänner att de ska ut på landet och bo i ett hus.
Drömmen om huset är lika oifrågasatt hos dem som andras drömmar om äktenskap, eller karriär, eller familj.
Och inte bara landet eller huset utan alla vet de exakt var det här huset bör befinna sig för en så rik natur som möjligt.
Den materiella drömmen om huset och platsen överträffar den immateriella och kollektiva drömmen om gemenskapen. För ett liv bland sina nuvarande vänner kräver kompromisser, som alla grupper. Men mina vänner tänker alla att alla ska flytta till just den by som ligger närmast deras drömhus, för de vill inte kompromissa med just det.
Så denna dröm blir alltså inkompatibel med de gemensamma drömmarna och framförallt med drömmen att alla vännerna inte ska bara gå sin egen bana genom livet utan faktiskt på allvar våga comitta till vännerna, de gamla, de nya.
Så, ska det stå och falla på en jävla dröm om det egna huset? Är det den slutgiltiga drömmen som alltid nästlar en längre tillbaka in i mainstreamsamhället?
Jag frågar er vad ni ska göra i era egna hus å svaren är lika materialistiska som drömmen. Att få inreda som man vill, göra vad man vill, vara helt ifred ostörd utan insyn osv. Hur fan hänger detta ihop med kollektivt liv?
Endel beklagar sig, med rätta, på att det ännu är ovanligt med vänner som vågar comitta ekonomiskt å gå samman å köpa ett hus med nån som inte är en partner.
När ska mina vänner våga göra detsamma å våga comitta å kompromissa lite för att kunna sanngöra drömmen om hur vi ska leva med vänner istället för med partners?