vad ska ni göra själva i era jävla hus

Hur kommer de sig att så många av mina vänner som när en sann dröm om att bryta mot mainstreamsamhällets krav om hur man ska leva och istället hyser drömmar om att leva i gemenskap med vänner i större grupper ändå inte kan koppla loss mainstreamingen när det kommer till husen och landet.
För när det väl kommer till kritan, den krita då annat folk skaffar karriär å barn å partner for life osv, tänker dessa av mina vänner att de ska ut på landet och bo i ett hus.
Drömmen om huset är lika oifrågasatt hos dem som andras drömmar om äktenskap, eller karriär, eller familj.
Och inte bara landet eller huset utan alla vet de exakt var det här huset bör befinna sig för en så rik natur som möjligt.
Den materiella drömmen om huset och platsen överträffar den immateriella och kollektiva drömmen om gemenskapen. För ett liv bland sina nuvarande vänner kräver kompromisser, som alla grupper. Men mina vänner tänker alla att alla ska flytta till just den by som ligger närmast deras drömhus, för de vill inte kompromissa med just det.
Så denna dröm blir alltså inkompatibel med de gemensamma drömmarna och framförallt med drömmen att alla vännerna inte ska bara gå sin egen bana genom livet utan faktiskt på allvar våga comitta till vännerna, de gamla, de nya.
Så, ska det stå och falla på en jävla dröm om det egna huset? Är det den slutgiltiga drömmen som alltid nästlar en längre tillbaka in i mainstreamsamhället?
Jag frågar er vad ni ska göra i era egna hus å svaren är lika materialistiska som drömmen. Att få inreda som man vill, göra vad man vill, vara helt ifred ostörd utan insyn osv. Hur fan hänger detta ihop med kollektivt liv?
Endel beklagar sig, med rätta, på att det ännu är ovanligt med vänner som vågar comitta ekonomiskt å gå samman å köpa ett hus med nån som inte är en partner.
När ska mina vänner våga göra detsamma å våga comitta å kompromissa lite för att kunna sanngöra drömmen om hur vi ska leva med vänner istället för med partners?

din moster kommer inte tillbaks från Bangkok

Jag hörde på tidningen atte var en okkupation i Thailand. Ockupanterna va skitmånga och beväpnade och skrämde både regeringen och polisen. Militären ville inte gå in mot dom. ”Låter ju råhäftigt!” tänkte jag och började kolla på nyheterna. Tänk att lyckas mobilisera så många till en demonstration, och sen – inga meskrav dom hade heller! Avsätta regeringen. Jojo. Och hejsan hoppsan dom lykkades! Regeringen avgick. Tänk att ha det kravet i en ockupation och lyckas. Vilken dröm.

Sen när en läser tidningen (DN) har dom världens sämsta rapportering. Dom skrev om ockupationen varje dag men om helt konstiga saker. Hela långa artiklar som bara konstaterar samma sak om och om igen: ”Planen kommer inte lyfta”, ”ingen vet när dom kommer vara i drift igen”, ”ministern säger att han inte vet när flygtrafiken kan återupptas men hoppas det blir snart” och såklart den här spännande och personligt rörande vinkeln: ”Så många svenskar fast i Thailand”, ”svenska plan flyger från annan flygplats”, ”eva andersson har väntat i flera timmar på att få åka hem till Västervik”. Normalt tänkande människor skiter ju såklart i det och undrar ju vad ockupanterna står för, varför vill dom avsätta regeringen? Vad är bakgrunden till hela konflikten, och varför finns det ett helt gäng som stöder regeringen? Och hur fick dom tag i alla vapnen och hur lyckades ockupanterna mobilisera så mycket folk?

Visar sig iaf till slut att det är medelklassmänniskor som är motståndare mot regeringen och ockuperat flygplatsen. Att regeringen hade stöd bland de fattiga. Att ockupanterna var mot demokrati och för en militärkupp. Trist med tråkig ideologi, men fortfarande en imponerande ockupation. Men vafan det gör det ju bara ännu mer intressant att veta varför de fattiga gillade regeringen och resten av den politiska historiken. DN e en jävla skittidning som inte hajjar att folk vill läsa intressanta saker och det är bara dom som planerat att semestra i Thailand just då som bryr sig om hur många plan som lyft den ena eller andra dagen.

kär kan du va själv

Kär är ett ord som är helt oanvändbart. Det kan betyda så många olika känslor. En del är bra kul å glada känslor sådär spattiga å crazy, en del är dåliga jobbiga känslor som får en att må dåligt, gråt och känna sig osäker på sig själv. En del är lugna rofyllda harmoniska trygga känslor som endast innebär att man vet vad man har och är nöjd med det.

Skälet till att nån valt att klumpa ihop det i ett ord är en stor konspiration från tvåsamheten. Tvåsamheten behöver verktyg för att folk ska hålla ihop nomatterwhat och utesluta alla andra, och det lilla ordet kär får räcka som argument.

Är nån glad och lycklig ihop med nån då är den kär tjoho! Är nån ledsen och sårad av nån och kan inte släppa det då är den kär stakkars. Blir nån besatt av en annan person och drabbas av en känsla att vilja ha den för sig själv, då är den kär vad vackert! Nån som fortsätter hänga med en person som sårar den om och om igen den är kär vad tragiskt. Nån som fortsätter hänga med nån fast det börjat bli tråkigt och de småbråkar hela tiden den har nått efterstadiet, typ att älska kanske eller nåt, och det är jättevackert och bör vårdas. Herregud – vi sätter etiketten kär på det för att blunda för att det är helt vanliga känslor alltihopa som man kan få för vemsomhelst. Egentligen går det att se på känslorna med helt nyktra ögon och bearbeta dom, och sluta för guds skull använda begreppet kär för att rättfärdiga att nån tappat greppet! Folk blir ansvarsbefriade och får möjlighet att bete sig hur som helst: Lämna alla sina vänner, Gråta i veckor, Trycka ner sig själva genom att stå ut med allt möjligt skit från sin partner, Kräva äganderätten till någon annans sexutövande, Kräva fysisk närhet på regelbunden basis, asså det finns massor av exempel.

Dessutom uppstår dessa kär-känslor ofta p.g.a att en person inte är helt tillräckligt bekräftande. Tänk efter – om en person är rolig och gullig och ödmjuk å snäll och trevlig finns det två vägar att gå; ihop eller vänner. Det lilla extra som gör att nån vill bli ihop brukar ha att göra med osäkerhet, vill den andra verkligen vara med mig? Tycker den om mig På Riktigt? Varje gång nån blir bekräftad av någon den är lite osäker inför känns det som ett otroligt rus, den känner sig helt lycklig och spattig. Blir nån bekräftad av en vän brukar det inte imponera lika mycket, ofta beroende på att personen redan litar på att kompisen gillar den. Men en person en är Helt lugn och trygg med är lättare att dela med sig av till andra och lita på och respektera, och behovet av ständig bekräftelse blir inte lika stort, för personen är en vän som går att lita på att den vill hänga utan kärleksgull, sex eller uteslutande av alla andra. Så när nån säger att den är kär kan jag inte låta bli att tänka: ”Stackars dig. Du känner dig i underläge och har ett bekräftelsebehov till den här personen.” Alltså inte direkt något konstruktiv situation och inget jag rekommenderar någon att försätta sig i eller nära om den ofrivilligt hamnar där.

en av olika berättelser om fulhet

hur ser du skönhet eller fulhet? Hur kan du säga att det är så fast när det är så flyktigt och subjektivt, frågar du mig-

Själv definierar du skönhet som något som sitter på kroppen, som något man ser. Som den grad av njutning mina ögon får när de läggs på den vackra. 

När någon blir ful enligt den definitionen definierar du istället skönhet som något som har med personligheten att göra. Något som utstrålas, summan av den du är, hur du går, beter dig osv. Då är skönhet den njutning jag får av att vara i den vackres närhet. 

När någon säger att jag är ful får jag höra att det bara är något den personen tycker. Inget jag ska bry mig om, för den kan inte se min skönhet för den känner mig inte.

När någon säger att jag är vacker får jag höra att jag ska ta åt mig, men jag tar inte åt mig för jag vet ju att de itn ekan se min skönhet för de känner mig ju inte.

Skönhet kommer ömsom inifrån ömsom ligger det i betraktarens öga.

det verkar som att du anser att skönheten är föränderlig och subjektiv när jag blir kallad ful, men att den är fast och verklig och sitter fast med mig när jag blir kallad vacker.

fast, föränderlig. Kommer utifrån, kommer inifrån. Skönheten är allt och inget, liksom vatten skyr fettet kommer skönheten böja sig, vrida sig, vara allmänt hanterlig för att aldrig beblanda sig med fulhet. Skönheten är det den behöver vara så att fulhet aldrig ska kunna få finnas eller existera. Skönheten gör anspråk på att vara det som krävs för att fulheten skall kunna förnekas fullständigt. Skönheten liksom alla ni andra avskyr fulhet och undviker den med fobisk maniskhet.

Skönheten är liberal. Den har en helt relativ form för er så att ni aldrig ska behöva ta i  den fula verkligheten som lurar bakom skönheten. Så att ni kan förneka allt ont det vackra faktiskt skapat. Men skönhet skulle inte finnas om inte fulhet fanns. Fulheten är inte dålig i sig. Det som är dåligt är att skönhet har fått ett värde. Det har inte fulhet.

ledsna ensamma pk-killar

Det är sorgligt hur alla killar går bet på de bra tjejerna. De har kämpat sen puberteten för att bli pk, och nu när de äntligen börjar ha nått så långt man kan nå som kille åt det feministiska hållet har alla tjejer blivit lesbiska. killarna kanske blir accepterade av sina kvinnliga vänner, men dom får inte ligga, stakkars.

Tjejerna har alltid varit snäppet före. Och nu har killarna dröjt så länge så ingen tjej är peppad längre, de har gått vidare å valt bort killar helt. Kvar för de ödmjuka, ordentliga, tystlåtna & feminina killarna finns normistjejerna, de som fortfarande e hetro. Och dom vill ju ha män som e Manliga och kan laga bilen. Stackars killar, förr var dom helt fel, nu när dom är rätt är det försent, det blir inget doppa av.