en av olika berättelser om fulhet

hur ser du skönhet eller fulhet? Hur kan du säga att det är så fast när det är så flyktigt och subjektivt, frågar du mig-

Själv definierar du skönhet som något som sitter på kroppen, som något man ser. Som den grad av njutning mina ögon får när de läggs på den vackra. 

När någon blir ful enligt den definitionen definierar du istället skönhet som något som har med personligheten att göra. Något som utstrålas, summan av den du är, hur du går, beter dig osv. Då är skönhet den njutning jag får av att vara i den vackres närhet. 

När någon säger att jag är ful får jag höra att det bara är något den personen tycker. Inget jag ska bry mig om, för den kan inte se min skönhet för den känner mig inte.

När någon säger att jag är vacker får jag höra att jag ska ta åt mig, men jag tar inte åt mig för jag vet ju att de itn ekan se min skönhet för de känner mig ju inte.

Skönhet kommer ömsom inifrån ömsom ligger det i betraktarens öga.

det verkar som att du anser att skönheten är föränderlig och subjektiv när jag blir kallad ful, men att den är fast och verklig och sitter fast med mig när jag blir kallad vacker.

fast, föränderlig. Kommer utifrån, kommer inifrån. Skönheten är allt och inget, liksom vatten skyr fettet kommer skönheten böja sig, vrida sig, vara allmänt hanterlig för att aldrig beblanda sig med fulhet. Skönheten är det den behöver vara så att fulhet aldrig ska kunna få finnas eller existera. Skönheten gör anspråk på att vara det som krävs för att fulheten skall kunna förnekas fullständigt. Skönheten liksom alla ni andra avskyr fulhet och undviker den med fobisk maniskhet.

Skönheten är liberal. Den har en helt relativ form för er så att ni aldrig ska behöva ta i  den fula verkligheten som lurar bakom skönheten. Så att ni kan förneka allt ont det vackra faktiskt skapat. Men skönhet skulle inte finnas om inte fulhet fanns. Fulheten är inte dålig i sig. Det som är dåligt är att skönhet har fått ett värde. Det har inte fulhet.