kär kan du va själv

Kär är ett ord som är helt oanvändbart. Det kan betyda så många olika känslor. En del är bra kul å glada känslor sådär spattiga å crazy, en del är dåliga jobbiga känslor som får en att må dåligt, gråt och känna sig osäker på sig själv. En del är lugna rofyllda harmoniska trygga känslor som endast innebär att man vet vad man har och är nöjd med det.

Skälet till att nån valt att klumpa ihop det i ett ord är en stor konspiration från tvåsamheten. Tvåsamheten behöver verktyg för att folk ska hålla ihop nomatterwhat och utesluta alla andra, och det lilla ordet kär får räcka som argument.

Är nån glad och lycklig ihop med nån då är den kär tjoho! Är nån ledsen och sårad av nån och kan inte släppa det då är den kär stakkars. Blir nån besatt av en annan person och drabbas av en känsla att vilja ha den för sig själv, då är den kär vad vackert! Nån som fortsätter hänga med en person som sårar den om och om igen den är kär vad tragiskt. Nån som fortsätter hänga med nån fast det börjat bli tråkigt och de småbråkar hela tiden den har nått efterstadiet, typ att älska kanske eller nåt, och det är jättevackert och bör vårdas. Herregud – vi sätter etiketten kär på det för att blunda för att det är helt vanliga känslor alltihopa som man kan få för vemsomhelst. Egentligen går det att se på känslorna med helt nyktra ögon och bearbeta dom, och sluta för guds skull använda begreppet kär för att rättfärdiga att nån tappat greppet! Folk blir ansvarsbefriade och får möjlighet att bete sig hur som helst: Lämna alla sina vänner, Gråta i veckor, Trycka ner sig själva genom att stå ut med allt möjligt skit från sin partner, Kräva äganderätten till någon annans sexutövande, Kräva fysisk närhet på regelbunden basis, asså det finns massor av exempel.

Dessutom uppstår dessa kär-känslor ofta p.g.a att en person inte är helt tillräckligt bekräftande. Tänk efter – om en person är rolig och gullig och ödmjuk å snäll och trevlig finns det två vägar att gå; ihop eller vänner. Det lilla extra som gör att nån vill bli ihop brukar ha att göra med osäkerhet, vill den andra verkligen vara med mig? Tycker den om mig På Riktigt? Varje gång nån blir bekräftad av någon den är lite osäker inför känns det som ett otroligt rus, den känner sig helt lycklig och spattig. Blir nån bekräftad av en vän brukar det inte imponera lika mycket, ofta beroende på att personen redan litar på att kompisen gillar den. Men en person en är Helt lugn och trygg med är lättare att dela med sig av till andra och lita på och respektera, och behovet av ständig bekräftelse blir inte lika stort, för personen är en vän som går att lita på att den vill hänga utan kärleksgull, sex eller uteslutande av alla andra. Så när nån säger att den är kär kan jag inte låta bli att tänka: ”Stackars dig. Du känner dig i underläge och har ett bekräftelsebehov till den här personen.” Alltså inte direkt något konstruktiv situation och inget jag rekommenderar någon att försätta sig i eller nära om den ofrivilligt hamnar där.